Inget hedersmord!

Soheila Fors:

Läste i UNT tidigare idag om en kvinna som vill "bryta kurders isolering", jag gillade inte sättet kurder framställdes i artikeln och att Tubays namn togs upp i den. Då kvinnorna i vår släkt absolut inte lever på det sättet och är "isolerade", allra minst Tubay.

Vi har gjort allt för att understryka att mordet på Tubay inte har något med etnicitet,heder eller kultur att göra, varför är det så svårt att förstå det?

Varför måste media och andra människor som den här kvinnan artikeln handlar om "smutsa" ner Tubays namn och minne med detta?
Jag var noga med att säga detta till alla journalister som tog kontakt med mig, även i intervjun på SVT, man valde att klippa bort den biten, den biten som var viktigast. Det är ju inte lika "intressant" som att skriva och framställa detta som något hedersrelaterat, man tjänar ju mer på att svartmåla människor än att skriva sanningen tydligen. För alla som såg reportaget på Tv4 blev det ju solklart att det var just ett hedersmord det rörde sig om. Det räcker!

Jag är så trött på medias sätt att framställa detta och på folks sätt att utnyttja Tubays namn för att marknadsföra sig själva som just denna kvinna gör.

Visst, jättebra att du vill hjälpa människor, men använd dig inte av våran ängels namn, det räcker med att du berättar din egen historia fröken Soheila Fors.

Tubay hade otur och gifte sig med en ostabil man, detta ledde till hennes död, detta kan hända oss alla oavsett vår bakgrund.

Det var inte alls länge sedan en svensk man dödade sin sambo och kastade hennes lik i en oljepump nere i källaren, var det också ett hedersmord?

Nej, exakt av samma anledning som hon blev ett offer blev vår tös ett offer för mäns våld mot kvinnor!

Det var inget hedersmord och vi är inte isolerade, vi behöver inte utbildas eller lära oss hur samhället fungerar, jag upprepar ännu en gång: allra minst Tubay, hon ska inte förknippas med detta!

Artikeln i Unt:

http://www2.unt.se/avd/1,1786,MC=77-AV_ID=736622,00.html

Långa nätter..

Nätterna är långa, dagarna meningslösa, allt känns tomt, allt verkar sakna mening.

Kan inte sätta ord på det jag känner, kan inte förstå meningen med allt detta.

Varför? varför? Varför? varför? Varför?

Allt börjar komma över mig nu, det gör ont, så ont..

:'(

Ledigt!

Jag ska ta ledigt från bloggen under helgen, så den kommer inte att uppdateras.

Hoppas att alla får en trevlig helg!

Ännu ett offer

Hanna Bäcklund, 26, blev mördad på Phuket.


Ännu ett offer har fått ge sitt liv till en barbar, ett odjur som ville stilla sin lust för stunden, något gick snett, hon kämpade för sitt liv, något han inte hade räknat med, så han valde att mörda henne kallblodigt.

Hur många fler ska offras?

Mina tankar går till Hanna Bäcklunds familj och vänner, jag beklagar er sorg från djupet av mitt hjärta och vet exakt vad ni går igenom.


Vila i frid..

En vän.

En vän till en av Tubays vänner, Elin Axelgren skrev dessa vackra ord efter begravning, hon har beskrivit det många av oss kände och inte kunde beskriva själva i ord:

Mina tår är så kalla att de verkar vilja följa dig ner i graven.
Snön är så blöt, vinden så kall och grå.
Det är som att hela jorden sörjer dig.
Himlen släpper sina tyngsta vita tårar över din kista.
De blandas med dropparna på våra kinder,
faller till marken gör den tunga leran om möjligt tyngre.
Ljudet.
Det dova ljudet när jorden faller över dig.
För var spadtag blir det mer o mer definitivt.
Du finns inte hos oss mer.
För var lerkocka som lämnar spadbladet, d
esto mindre ser vi av din blomsterprydda sista boning.
När marken är åter jämnad,
finns ännu högen med den envist klibbiga leran kvar.
Det skvallrar om att något tagit dess ställe.N
ågot som borde varit kvar ovan jord.
Du.
Tubay Mavi.

Din mor har lämnat sin kropp i förtvivlan.
Dina systrars ögon har sett världen genom tårar i månader.
Din vackra dotter ler åt livet.
Jag vill tro att det är för att du är hos henne.
Jag kan inte acceptera att du inte längre ska få uppleva Iza.
Hennes outgrundliga glädje vittnar om vilken vacker människa du var.
Jag är så ledsen att jag aldrig hann träffa dig.
Spadskrapen har tystnat.
Skrik och brustna lungor gör sig hörda mellan snöflingorna.
Alla kinder är röda.
Ögon är spruckna.
Händer hålls i skräck, hat och förtvivlan.
Sorg.Men störst är kärleken.
Tuba, du kommer alltid leva i de näras hjärtan.
Syster, dotter, moder, kvinna och vän.
Vila i frid.

Besviken!

Jag är besviken på att manifestationen blev förknippad med "invandrare", sättet Tv4 framställde det på. Syftet med manifestationen hade inget med kultur, heder eller etnicitet att göra, den var mot kvinnovåldet, för _alla_ kvinnor oavsett bakgrund!

Här har ni inslaget: ---->

Härligt!

Härligt!

Både Expressen och Unt har skrivit om manifestationen som ska hållas till minne av Tubay. Hoppas att så många som möjligt dyker upp och att ni kära läsare sprider ordet till _alla_ ni känner!

http://uppsala.expressen.se/nyheter/1.1085342/manifestation-till-minne-av-tubay

http://www2.unt.se/avd/1,1786,MC=77-AV_ID=733504,00.html

Vi vill att så många som möjligt säger ifrån och fördömer kvinnovåldet tillsammans med oss!

Bloggen kommer antagligen inte att uppdateras under helgen, bara om jag får tid över.

Vi ses förhoppingsvis på måndag!

Kultur & Tradition!

Jag älskar min släkt, jag älskar min kultur och jag älskar verkligen våra traditioner. I stunder som dessa inser man verkligen vilken fin släkt man har, hur mycket fina omtänksamma människor man är omringad av. Jag vet med 100 procents säkerhet att jag _aldrig_ kommer att bli ensam i världen, händer det mig något, så vet jag att min släkt kommer att vara de första som springer åt mitt håll för att hjälpa mig, jag vet att mina nära och kära alltid kommer att ställa upp i vått och torrt.

När någon dör, "vallfärdar" människor från hela Sverige till den platsen för att beklaga sorgen, man lämnar inte varandra i sticket, man finns där och visar sitt stöd, till och med människor som är "fiender" dyker upp och delar din sorg. Att närvara vid en begravning är nästan viktigare än ett bröllop, det är stunder som dessa man kommer ihåg.

Enligit våra traditioner kommer man i genomsnitt minst tre gånger till en familj som förlorat en anhörig. Första gången när man hör vad som har hänt, andra gången på begravingen och tredje gången efter att 40dagar har passerat sedan man begravt den avlidne. Bor man nära är man självklart där så ofta man kan och visar sitt stöd, hjälper till med allt som kan behövas som tex att laga mat och komma med den till den avlidnes hem, de som sörjer behöver inte tänka på något annat än att sörja, grannar, vänner och släkt ser till att allt annat rullar på.

Allt detta är så fint, jag hoppas verkligen att min generation håller den här fina traditionen vid liv även efter att alla våra äldre har gått bort..

Jag vet att det finns några enstaka i min generation som inte följer den här fina seden, ni vet säkert vilka ni är när ni läser bloggen. Skärp er, det fulaste ni kan göra är att inte dyka upp på begravningen och hedra den avlidnes minne, våra föräldrar har kämpat med två olika kulturer och försökt lära oss vackra traditioner som dessa, låt inte våra föräldras kamp gå till spillo, glöm aldrig var ni kommer ifrån och vilket blod som rinner i era ådror.. Detta är något som borde sitta ända in i benmärgen.

Kan du dela min glädje, så ska du även kunna dela min sorg..

Blommor!

I minnet Du lever
Du finns alltid kvar.
I minnet vi ser Dig
precis som du var.

Imorgon ska jag beställa blommor till begravningen, nu är datumet äntligen fastställt och hon ska snart få komma till ro på riktigt.

Kommer nog att känns bättre för alla efter begravningen, man kommer att få ett avslut på något sätt, en bekräftelse på att hon verkligen är borta, att hon aldrig kommer att komma tillbaka..

Liv efter döden?

Tror ni på ett liv efter döden?

Jag vill tro att det finns ett liv efter döden, jag vill tro att man återförenas med de man älskar även efter tiden här på jorden. Jag antar att man blir mer mottaglig för "andligheter" när man förlorar någon till den "andra sidan", det är en tröst att tro sig veta att den du förlorat fortfarande "lever" och vakar över sina nära och kära.

Vem vet, det kanske bara är något påhittat av oss människor just för att få styrka under perioder som dessa?

Livet är så kort!

En dikt jag hittade på en sida:

En hand är mera värd än
många tusen ord
En vän är mera värd än
allt på denna jord,
och ömhet är en källa
som ej får rinna bort,
och frysa ned och bli till is
för livet är så kort

Att vara ung och dum!

Alla har vi varit unga och dumma i våra liv, vissa av oss har gjort våra misstag öppet för allmänheten att skåda, andra har gjort det i smyg, bakom stängda dörrar.

Ingen har rätt att döma någon annan för misstag han/hon gjort i sitt tidigare liv, vi går igenom olika stadier i livet, ett av dessa är tonårstiden då man är fylld med massa känslor, tankar, ideér om hur saker och ting ska vara, man gör uppror i sin egen kropp, man gör och säger mycket som man inser är fel senare i livet och man bör därför inte dömas därefter. Många av oss är fortfarande unga och dumma, och vi kommer att fortsätta att göra misstag, det som inte tar död på oss, gör oss bara starkare och visare.

Ingen är perfekt! Ta en titt på dig själv i spegeln innan du öppnar munnen för att säga något illa om någon annan.

Kasta inte sten i glashus!

Alla gör misstag, den som inte gör misstag har aldrig lärt sig något..

Anonym!

Vem är du "Anonym" som sprider skit om både en död människa som inte kan försvara sig själv och hennes familj i min och andras bloggar och även på olika forum? Om du nu är så tuff och vet så mycket, och allt det du säger stämmer, stå för vem du är istället! Göm dig inte bakom en datorskärm! Det säger ju mycket om dig som person!

Du skrev i en annan blogg:

"Om de inte respekterar hennes make, kan jag förstå, med för guds skull respektera er själva och de svenska lagarna! Jag blir så arg när folk är falska och dumma!"

Du kanske borde tänkte till både en och två gånger vem som borde respektera sig själv här egentligen och vem som är falsk och dum, en person som mig tex, som står för det hon skriver eller en anonym ynkrygg som dig?

Jag tror inte att hennes man planerade att döda henne, då hade han inte gjort det i närheten av sina 3 barn och sin kusin, han hade varit en aning smidigare, men nu är det så att han dödade henne och HUR MYCKET EN PERSON ÄN PROVOCERAR, SÅ HAR MAN INTE _RÄTT_ ATT TA NÅGON ANNANS LIV, det hoppas jag att du förstår. Det är inte OKEJ att döda en annan människa, ingen förtjänar att bli dödad och kastad i skogen som en påse med skräp, INGEN!

OM det var en olycka, så ringer man polisen, man ringer ambulansen, hennes liv kanske gick att rädda, man sprider inte rykten om att hon har tagit pengar och stuckit, man går inte runt i två månader och leker ett "offer" vars fru har lämnat en.

Ingen är perfekt, alla har sina brister, alla gör sina misstag, även Tubay. Att du sitter här och försöker svartmåla henne på alla vis när hon själv _aldrig_ kan försvara det du skriver är bara lågt, väldigt lågt..

Jag vill understryka att jag hade skrivit exakt samma sak även om jag inte hade haft släktband med Tubay, det här beteendet är inte rätt! Ingenting rättfärdigar det han och fler som honom har gjort!
På något sätt måste vi få stopp på kvinnovåldet som ständigt pågår i vårt samhälle!

Har en känsla av att du "anonym" är en kvinna, du borde skämmas för att du ens försöker förfina det han har gjort, få det att låta som om det vore okej, med ditt "provocerar-man-då-förtjänar-man-att-dö-snack"!

INGEN, varken jag eller du, eller någon annan vet egentligen vad som pågick bakom stängda dörrar, om du har lite skam i kroppen lägger du ner verksamheten och ställer dig i skamvrån och tänker över det du sysslar med!

Fågelkvitter!

Härligt att vakna till att fråglarna kvittrar, ett tecken på vår,värme och ljusare tider!

Fönstret står på glänt och fåglarna kvittrar, alla bekymmer är som bortblåsta för tillfället och allt som finns är fåglarna och deras glada sång, synd bara att solen inte tittar fram idag, det hade varit pricken över i'et.

Så mycket känslor!

Har ett virr varr av känslor inom mig, vet inte riktigt hur jag ska reda ut oredan.. Behöver tröst, behöver en axel att lägga huvudet på och bara smälta allt, känns inte som att jag har gjort det riktigt än.

Allt känns så tomt, hela världen, livet känns som en lögn, så meningslöst. Varför födas och leva, när man ändå ska dö? Varför skaffa barn till den här världen, när det ändå ska komma en dag då man ska lämna dom?

Varför lämnar vissa oss för så meningslösa anledningar?

Var det så lätt att ta någon annans liv? Hur kunde du? Vad tänkte du? Förstod du inte att det inte går att ta tillbaka beslutet du tog? Tänkte du inte på alla liv du skulle förstöra? Hur kunde du sova om nätterna? Hur kunde du gå runt och se folk i ögonen? Hur kunde du se dina egna barn i ögonen efter allt detta? Hur ska du kunna se oss i ögonen när den dagen kommer?

Jag vet inte, jag vet verkligen inte, det enda jag vet just nu är att det finns en liten flicka som förtjänar allt det bästa i livet och hon står nu utan en mor och en far. Ansåg du det för mycket begärt? Att ge denna lilla flicka ett liv i trygghet, kärlek och värme? Den här lilla flickan har inte ens fått känna riktigt ordentligt på vad moderskärlek är, hon kommer antagligen aldrig få känna på det heller, hon kommer att komma nära, för vi finns ju, vi kommer ge henne all kärlek vi kan, men den där lilla pusselbiten kommer alltid att fattas.

Det kommer komma en dag då hon kommer fråga oss var du är, var hennes mor är, vad ska vi svara då? Tänkte du någonsin på det? Nej, du tänkte inte så långt.

Du har förstört så mycket..

Du ska inte få förstöra mer än vad du redan har gjort, så många mår dåligt pga dig, jag hoppas att du aldrig får komma ut igen, att du får lida, lida så mycket, men jag hoppas inte att du dör, det blir ett för "lågt" straff, du slipper bara undan..

Jag skriver i en av mina svagaste stunder nu, allt känns bara så tomt.. Har inte varit ensam sen allt det här hände, har inte suttit ensam och tänkt igenom allt riktigt, har varit så mycket, så mycket folk, så mycket känslor, så mycket av precis _allt_.

Kvinnovåldet!

Läste den här artikeln på en sida och ville dela med mig av detta till er, det är skämmande att läsa hur många kvinnor som utsätts för våld i sitt eget hem, vill inte ens tänka på mörkertalet.

"Var 16:e dag i snitt dödas en kvinna i Sverige av sin partner och/eller sin ex.partner. De flesta kvinnomisshandelstillfällen sker inom hemmets väggar, se statistik. I Sverige polisanmäls c.a 20.000 fall av kvinnomisshandel, varav c.a 2.000 leder till fällande domar. Att så pass få fall går till domstol beror snarare på att polisens resurser inte räcker till än att som en del s.k mansgrupper påstår att det är falska anmälningar. Mörkertalet är enormt stort. Kriminologen Leif G W Persson har uppskattat att det förekommer c.a 300.000 kvinnomisshandel per år i Sverige.

Många s.k mansgrupper talar om mansmisshandel och om att det skulle vara mycket vanligt förekommande. Vad som avses med begreppet mansmisshandel framgår inte riktigt klart, tyvärr. Det finns inget myntat begrepp "mansmisshandel mot män utförda av kvinnor" i statistiken och det torde styrka att det inte är så vanligt förekommande - med reservation om att det visst kan förekomma i enstaka fall. I Canada* har en stor undersökning om kvinnomisshandel gjorts där 12.000 slumpvis utvalda kvinnor över 18 år utfrågades. 25% av dessa kvinnor hade blivit misshandlade av sin nuvarande eller tidigare partner. Än mer skrämmande var att 8% av dessa kvinnor blivit utsatta för våld mer än 10 gånger.

Varför går hon inte?
Den frågan ställs av många som inte är insatta i problematiken. Flertalet går givetvis vid första slaget men många stannar hos sin misshandlande partner pga "barnens skull", ekonomiska skäl, kvinnan är totalt kuvad, fråntagen sin identitet och styrka och/eller rädslan att bli dödad om hon lämnar sin misshandlare. Detta kan tyckas vara svårt att förstå för en del, men tyvärr så är detta ett faktum. Nyanserna är grå-vita. Ett till synes kärleksfullt förhållande kan gradvis övergå till att mannen vill ha makt och kontroll över kvinnan. Mannen vill i de flesta fall isolera kvinnan och lider ofta av svartsjuka gentemot allt och alla. En svag man slår och njuter av makten. Ofta är han djupt ångerfull efter misshandeln. Men oftast är det vanligaste försvaret att kvinnan provocerat fram våldet.

Barnen far illa
En dansk* undersökning som omfattade 400 barn från misshandelshem visar att barnen far illa, mycket illa av att modern misshandlas. 85% av dem hade varit i samma rum där misshandeln begåtts och ytterligare 13% hade varit i ett rum bredvid/hört misshandeln. Mer än vart tredje barn hade varit närvarande när mamman hotats till livet. Många barn får svåra skuldkänslor och tror att de är medskyldiga till föräldrarnas bråk. Pojkarna kan börja identifiera sig med pappan som slår samt flickorna kan ta efter mammornas sätt att *förneka* våldet. Ett farligt socialt arv. Ett barns rätt är att slippa dylikt! Se mer under avsnittet Barnens rätt. "

*Källa: Sista slaget - Margreth Eklund-Moroney

Blogg!

Tänkte passa på och tipsa er om en blogg, den tillhör Dolce, Tubays systerdotter..

Klicka här ----> för att komma dit.

Är hemma i Örebro nu, känns tungt. :(

http://dolcemavi.blogspot.com

Jobbig dag idag!

Idag ska jag lämna min lilla sötnos, det känns väldigt tungt, kommer sakna henne så otroligt mycket.. Men jag kommer självklart att hälsa på henne så ofta jag kan, så fort jag får tillfälle.

Satt och tänkte på massa grejer igår.
Vi tar verkligen allt och alla för givet, vi lever i en hemsk värld där vad som helst kan hända, ändå lär vi oss ingen läxa och gör om samma misstag gång på gång, låter stolthet m.m stå i vägen, sen står vi där när allt fär försent och vet inte vad vi ska ta oss till.. Det här är en sak jag tagit upp flera gånger i bloggen men jag tänker skriva det igen och igen och igen, man kan aldrig säga det för många gånger!

Ta vara på era nära och kära, låt inte massa dumheter stå mellan er, ta inte livet och er omgivning för givet, lev varje dag som om den vore er sista, var noga med att säga att ni älskar varandra minst en gång om dagen..

Barndomsminnen!

Har tänkt mycket på min barndom på senaste tiden, tänkte berätta lite om vad vi hade för oss Gottsundaungarna. Vi var ett stort gäng ungar som alltid lekte med varandra, var det maniklar som var inne, ja då spelade vi med dessa, var det kulor, då spelade vi kula, "Vasatin" var populärt på den tiden och jag kallades för "myran", då jag var så liten och kunde röra mig snabbt och smidigt, riktigt duktig minns jag att jag var.

Vi brukade även anordna modevisningar, danstävlingar, utflykter för oss själva, tiden i Gottsunda är nog den bästa tiden i mitt liv hittills, så roligt som vi hade då, har jag nog aldrig haft. Vi var ett gäng naiva små ovetande barn, vårt största bekymmer var när mamma skulle ropa från balkongen när vi skulle hem och sova! Vilket kunde ta en jädrans tid innan vi gjorde som mamma sa och gick in - särskilt olydiga var vi under somrarna då det var varmt och ljust ute till sent på kvällarna.

Jag har kontakt med nästan alla från den tiden, de som jag hade släktband med har självklart funnits med hela tiden, oavsett vad. Tre av de som tillhörde vårt "coola" lilla gäng har gått bort, må de vila i frid..

Allah rahmet eylesin, mekkaniniz cennet olsun..

Minns en gång när Tubays pappa skjutsade mig, syrran och Tubay på sin cykel, vi hade alla varit på en utflykt i gipen(tror det stavades så), där vi hade grillat och ätit "kisir" en sorts förrätt som görs med grönsaker, kryddor, tomatpuré och couscous. Jag blev trött i benen och satt längst bak på pakethållaren, syrran framför mig och Tubay på styret, jag skrek att jag var trött och inte orkade hålla upp benen, men han hörde mig inte, då han har väldigt dålig hörsel. Rätt som det var åkte mitt vänstra ben in i cykelhjulet, jag skrek och skrev, såg hur blodet droppade, vet inte hur långt han hann cykla innan en gående man stoppade honom. Den okände mannen tog loss min fot, lyfte mig och sprang, syrran och Tubay sprang efter, mannen bodde i närheten, så fort vi kom upp lindade in min fot i bandage och ringde ambulansen. Jag minns att Tubay och Tulay fick glass, medans jag gallskrek..

Sen minns jag att jag helt plötsligt låg på ett "bord" i ett grönt rum och hade massa läkare runt mig.. jag opererades akut och fick ett otäckt ärr efter olyckan, som tur är fick jag behålla foten, vi var kanske runt 4-5år då. Blev lite retad av resten av gänget sen, då jag inte klarade av att gå med kryckor och studsade fram på rumpan istället..

Det var en ren olyckshändelse och jag är inte arg på någon för mitt ärr, tack vare ärret minns jag den dagen mycket väl, för det var trots allt en mycket trevlig dag..

Oj oj oj, det var tider det!

Ett videoklipp säger mer än tusen ord..

http://www.youtube.com/watch?v=8HxM6Q_InnI

Glöm inte demonstrationen!

Plats: Samling i Slottsbacken kl 12:30, avmarsch kl 13:00 och därefter möte på Stora Torget