Dispyter mellan familjemedlemmar

Jag har aldrig förstått mig på hur en liten dispyt kan gå så långt mellan familjemedlemmar att man väljer att "sudda" bort en familjemedlem helt, låtsas som att han/hon aldrig har existerat. Hur kan man förneka den person som gav en liv?

Ni undrar säkert vad jag babblar om nu, det ska jag tala om för er.

En närstående till mig gifte sig i helgen, utan sin far på sin sida, hon var till och med så fräck att hon inte ens hade med hans namn på inbjudningskorten, som om han vore ett spöke. En far som har gjort allt för henne, en far som inte bara har varit hennes far utan även hennes bästa vän. Hennes far och hennes mor är skilda sen några år tillbaka, de skiljdes som ovänner och är fortfarande "fiender" med varandra, deras mor har gjort allt för att barnen ska "hata" sin far, hon har tyvärr lyckats.
Men den här tjejen är vuxen och borde veta bättre, hur kan man låta en dispyt gå så långt att man inte ens på sin lyckligaste dag väljer att ha sin far vid sin sida? En dag som aldrig kommer tillbaka, en dag som alla flickor drömmer om och alla pappor fruktar, en dag då deras lilla flicka tar det stora steget mot att starta en egen liten familj..

Mitt hjärta skulle gå i tusen bitar om min far inte stod vid min sida på min bröllopsdag, bara tanken får det att brinna till under mina ögonlock..

Även jag har varit ett skiljsmässobarn, jag vet hur svårt det är och hur jobbigt det än var mellan mina föräldrar och hur mycket de än inte kunde komma överens så var det ju faktiskt min mamma och pappa, de två personerna som gett mig liv! Ett barn ska inte behöva välja mellan sina föräldrar!

En sak som jag _alltid_ försöker få människor att ha i åtanke är att dagarna som passerar aldrig kommer tillbaka, vi lever i dödlig värld, en värld som inte bör tas för given, något som är så lätt att glömma bort i dagens samhälle, vi tror att vi ska leva för evigt, vi tänker inte på att morgondagen kanske aldrig kommer..

Jag försökte få den här tjejen att inse sitt misstag, men förgäves, det kommer komma en dag då du kommer att ångra dig djupt, och då kanske det är försent..
I vår kultur är familjen viktig, och hur dålig din släkt än må vara så vet du att i din svåraste stund är dom där först av alla och hjälper dig, ingen kan älska dig mer än ditt eget kött och blod.
Blod är och kommer alltid att vara tjockare än vatten, glöm aldrig det..

Till ett folk!

Vill dela med mig en vacker dikt skriven till det kurdiska folket, en dikt som berörde mig djupt och som är skriven av en svensk tjej vid namn Maria Natasja Baumert:

Res er människor av bergen
människor av enat folk
ni med kampens blod i märgen
ni vars himmel är er tolk

Vakna människor av tider
som med minnets kraft
ständigt fängslats,ständigt lider
i det land ni alltid haft

Låt ej världens skugga falla
som en stormvind över er
måtte ljuset skydda alla
under sol som ej går ner.

Källa: http://www.poeter.se/viewText.php?textId=599177#

En plats jag vill besöka

Läste en artikel i Illustrerad Vetenskap förra veckan som gav mig kalla kårar, tänkte dela med mig lite av informationen:

"Cappuccini-katakomberna är gravkatakomber i Palermo på Sicilien, som drivs av de lokala kapucinermunkarna.
I slutet av 1500-talet ökade antalet munkar i orden kraftigt och därmed även behovet av gravplatser åt de döda. Därför grävde man ut en krypta i anslutning till kyrkogården för att kunna förvara kropparna. Den förste som begravdes där var broder Silvestro från Gubbio, som dog 1599 och balsamerades. Från början var katakomberna avsedda endast för munkar men snart ville även andra få möjlighet att bli begravda där, då detta ansågs sammankopplat med en viss status. Således delades katakomberna upp i olika sektioner, förutom munkar gjordes särskilda avdelningar för präster, "professorer" (denna avdelning befolkas dock av män från en rad olika yrkeskategorier), män, kvinnor, barn och jungfrur. Fram till slutet av 1600-talet var de tomma nischerna täckta av bibelcitat. Fortfarande finns många stenar med inskriptioner på golvet.
Skicket på kropparna är varierande. Vissa är välbevarade tack vare skicklig balsamering, andra är inte mycket mer än skelett. Vissa av dem som har hud kvar har denna börjat lossna, och resultatet ser ut att vara hämtat från en skräckfilm. Många har sina egna kläder, andra är inklädda i säckväv. Den vanligaste metoden att bevara kropparna var att torka dem genom att placera dem i celler i åtta månader, för att sedan skölja dem i vinäger. Andra doppades i arsenik och kalk. Den lilla flicka, Rosalia Lombardo, som dog vid två års ålder år 1920 är särskilt väl bevarad. Hon var en av de sista som fick katakomberna som sin sista viloplats. Exakt hur hon balsamerades vet ingen - då Dr. Solafia, den lokale doktorn som utförde arbetet tog med sig hemligheten i graven - mer specifikt än att det var genom injektion av kemikalier.
Den sista munken begravdes i katakomberna år 1871 och därefter begravdes övriga människor sporadiskt. Sedan katakomberna grundlades hade runt åtta tusen kroppar samlats där, hängande i nischer på väggar och liggande i kistor med öppna sidor så att kropparna syns. Släktingar betalade för att gravplatsen skulle hållas efter så att de skulle ha möjlighet att besöka och se sina döda. Katakomberna stängde officiellt år 1880, men numera är katakomberna museum, öppet för allmänheten. Då vissa besökare pillat på liken och poserat för fotografier med dem är det nu förbjudet att fotografera och längs vissa väggar har mindre galler satts upp för att förhindra att man leker med de döda. Delar av kvinnosektionen förstördes av en bombning 1943 och en eldsvåda 1966. Klostret har byggts upp på nytt, och den nyvarande entrén till katakomberna är från 1944."

För mer information besök:

http://www.members.tripod.com/~Motomom/index-3.html

Lite bilder:

Rosalina i sin kista, kan ni tro att denna söta lilla unga dam har varit död i 87år?

Varför just hedersmord?

Läste lite på ett forum där folk diskuterar kring Tubays försvinnade, det som gjorde mig upprörd när jag bläddrade igenom sida för sida var alla spekulationer om att ett hedersmord låg bakom hennes försvinnande.

Varför är hedersmord det första man tänker på när man hör att en kvinna från mellanöstern är försvunnen eller mördad?
Kan det inte bara vara så att det handlar om ett "vanlig mord/försvinnande", att dessa kvinnor utsatts för brott av en psykopat, en mentalt störd person som flippat?

Det finns sjuka människor över hela världen, en normal människa dödar inte sitt eget kött och blod, det finns inte i en förälders värld, det vet ni läsare som har egna barn. Ni skulle väl _aldrig_ skada era barn? Jag har själv inga egna barn, men kan tänka mig hur det är att ha ett eget barn, en bit av sig själv och sin älskade, ett litet knyte som har kommit till världen tack vare dig, en liten människa som du burit på i din mage i nio långa månader.. Vilken frisk människa dödar något som den själv varit med och skapat, något så värdefullt och fulländat?

Vill även tillägga att Tubay fortfarande är spårlöst försvunnen, om det är någon som vet något om hennes försvinnande hör av er till Uppsala polisen eller kommentera i bloggen. Hennes familj och anhöriga är intresserade av alla tips dom kan få.

Me!

Who is kurdishflower?
Efter allt tjafs om att jag inte vågar stå för vem jag är och det jag skriver, har jag funderat och kommit fram till att jag ska lägga upp en bild på mig själv, så att alla nyfikna själar där ute kan sluta grubbla över saken.

Sedan finns det folk som undrar över varför jag har ett så tråkigt namn på bloggen min, det ska jag tala om för er nu. Det tog ett tag för mig att hitta ett bra namn som jag tyckte vore passande, tänkte en stund och kom fram till att döpa bloggen till "Kurdishflower/Den kurdiska blommans blogg", eftersom att mitt riktiga namn har två olika betydelser: "rosornas månad" och "ros-måne" om man översätter det direkt till svenska.

En ros är som ni alla vet en blomma och jag är från kurdistan, därav det "tråkiga" namnet ;)

Tog bort bilderna, men har kvar en i profilen!

Skärpning!

Skribenten på www.veckomagasinet.se skrev idag:

"Kurdishflower som snackar om vikt och ålder vågar inte ens sätta ut ett kort på sig själv på sin blogg. Så nöjd är hon med sitt utseende. Ett steg till från dem och deras namn kommer att hamna på bloggen med bild och allt. Då kommer folk som känner mig och gillar mig skriva ner i detalj vad de anser om dem. De skulle inte våga gå ut av skammen. Jag vet nu vilka de är men jag vill inte gå ner på deras nivå för man tar tid att komma upp från deras gyttja.

Jag kommer inte att svlöja dem men de har fått ett personligt email från mig. Vad tycker ni läsare borde jag hänga ut dem för det är inte första gången de är ute på jakt? Min bloggmaneger insisterar på att jag ska anmäla dem.
Den som är ute efter jakt blir själva jagade. "

Seriöst, nu får du ändå ta och ge dig! Du borde ju kunna se att alla hot du har fått inte kommer från samma dator som min, du som har ett så bra skyddsnät med tillgång till både det ena och det andra! Förknippa inte mig med sånt trams! Jag kanske är anonym med min identitet, men det har sina anledningar, inte för att jag inte vågar stå för vem jag är eller hur jag ser ut! Jag skulle aldrig sjunka så lågt och tracka ner på en persons utseende!

Jag har som sagt inget personligt emot dig utan blev arg över sättet du framställde kurder i din blogg. Om du nu inte menade det som jag och många andra tog det, ändra bara på ditt inlägg och skriv så att det inte misstolkas igen.

Sen måste ju du förstå att folk kommer att tycka till och skriva ner sina åsikter om det du bloggar, du måste lära dig kunna ta emot kritik även om den inte är bra alla gånger.

Så för sista gången:

Jag har inte hotat dig! Det jag tycker har jag skrivit öppet! Det vi har skrivit till varandra via mail har jag även postat i din blogg!

Vårkänslor!

Klockan är 01.22 på natten och jag har nyss kommit hem från en skön nattpromenad med en vän, vädret var underbart och det känns nästan som att våren står och lurar runt hörnet. Hela kroppen fylldes med frisk luft och massor av sköna vårkänslor, kändes som att jag vaknade upp ur den dystra dvalan jag har legat i under det mörka halvåret.

När vi gick där och pratade om allt och inget kom vi in på kärlek, förhållanden och alla dessa "lekar" som uppstår mellan en pojke och en flicka, den ständiga maktkampen om vem som har kontroll osv. Alla dessa råd man får av sina vänner:

"Gör inte si, gör inte så, spela svår, låt honom ringa först, tappa inte din värdighet, visa vem som bestämmer, bla bla bla".

Listan kan verkligen göras hur lång som helst, varför ska man inte bara kunna slappna av och bara vara i ett förhållande? Varför måste den ena alltid ha mer kontoll än den andre? Varför inte bara bestämma tillsammans?
Det är inget fult att älska, och har man haft så tur att man funnit en person att älska och kärleken dessutom är ömsesidig, varför inte bara njuta av det utan att "leka" och ta massa omvägar? Som min vän sa:

"Om du vet att han gillar persikor, varför inte bara ge honom en persika? Varför baka en persikopaj där han måste leta fram bitarna?"

Allt behöver inte vara så komplicerat och jobbigt, slappna bara av och ge din älskling en persika!
Det ska då jag göra hädanefter!
Som jag skrivit så många gånger tidigare i min blogg, älska och värdesätt era nära och kära, livet är alldeles för kort för att slösa på massa onödigt trams!

Våga älska fullt ut, älska för din egen skull, följ ditt hjärta och lyssna bara till din inre röst, alla har en gräns, även du själv och ingen annan än du själv vet när den gränsen överskrids, glöm aldrig det!

Har nån sett Tubay?

Klädd för bröllop Men vid försvinnandet, på nyårsdagen, var Tubay klädd i en svart halvlång vinterkappa, blå jeans och svarta stövlar.


"Familjen: Vi tror att hennes liv är i fara
Tubay, 26, är spårlöst försvunnen.
Hemma i Uppsala väntar hennes nio månader gamla dotter.
– Vi vet inte vad som hänt, säger polisen Arne Jansson.
Tubay har varit försvunnen sedan 1 januari. Enligt hennes 36-årige make gick hon på kvällen iväg för att ge några presenter till en väninna som bor i närheten.
– Hon kom inte hem på hela natten. Jag väntade och gick och lade mig sedan, säger maken.
Morgonen därpå letade han efter henne, men hittade bara hennes bil på en parkering bakom järnvägsstationen i Uppsala.
– Den var låst och utan någon parkeringsbiljett.
Både maken och kvinnans släktingar polisanmälde försvinnandet.
– Vi har inget konkret att gå på, säger Arne Jansson som utreder fallet.
Ringde på mobilen
Två dagar efter försvinnandet ringde en kvinna till Tubays 18-åriga systerdotter.
Samtalet uppges ha kommit från Tubays mobiltelefon och flickan uppfattade att det var Tubay.
– Det var ett mycket kort samtal. Hon sa något i stil med att hon ville vara i fred, säger Arne Jansson.
Tubays storebror säger att systerdottern inte är helt säker på att det verkligen var Tubay.
– Kvinnan har då även sagt att hon skulle komma hem om tre dagar. Vi blev glada. Men det blev inte så. Så vi undrar vem det var som ringde.
”Lämnade ett litet barn”
Samma vecka brann det i parets bostad som då var tom. Det visade sig att någon anlagt en brand vid lägenhetsdörren.
Nu har det gått tjugofyra dagar – och Tubays försvinnande är fortfarande en gåta. Efter det mystiska samtalet hade polisen en teori att Tubay kan ha gett sig av frivilligt. Samtidigt verkar det inte sannolikt.
– Hon lämnade ett litet barn efter sig. Det är lite märkligt, säger Arne Jansson.
Maken säger:
– Jag vet inte vad jag ska tro. Jag får väl gå på det polisen tror.
Släkten tror inte att hon håller sig borta av egen vilja. Framför allt för att Tubay sällan lämnade ifrån sig dottern och var mån om att ständigt vara i kontakt med henne:
– Vi tror att något hemskt har hänt eller att hennes liv är i fara. Vi är jätteoroliga, säger Tubays storebror. "
Fotnot. Upplysningar om försvinnandet kan lämnas till polisen i Uppsala.

Meningen?

Livet är verkligen oförutsägbart, det du har nu, vet du inte om du har imorgon. Vår släkt har drabbats av många tragedier på senaste, den ena har varit värre än den andra. Unga människor har mist livet, plötsligt, och för anledningar som helt saknar mening. Man får sig verkligen en tankeställare, man stannar upp, tänker efter, och en fråga som ständigt kommer upp i tankarna är:

"Vad är meningen med livet?".

Jag kan inte ens tänka mig hur ont det måste göra för de drabbade, familjerna som miste sina söner, eller rättare sagt - jag vill _inte_ veta hur de känner sig, det är en smärta som man inte ens önskar sin fiende.

Så, vad är egentligen meningen med livet? Varför får vissa leva längre än andra, varför slits unga friska människor ifrån oss helt oväntat? Människor som har hela livet framför sig, personer som inte har hunnit uppleva det fina i livet. Människor som inte ens har fått chansen att föra livet vidare, varför?

Bra frågor som ingen säkert vet svaret på. Min mening med livet är(som jag skrivit så många gånger här förut) att leva varje dag som om den vore min sista, sprida så mycket kärlek som möjligt till mina nära och kära. Jag klarar inte av att vara osams med någon, jag får för mig att personen jag är arg på ska försvinna, och att jag aldrig mer ska få chansen att säga förlåt, om det är jag som har sårat personen ifråga. Jag är alltid noga med att prata ut om saker och ting, rensa luften, inte sopa problem under mattan och älta på onödigt trams. Livet är alldeles för kort för det!

Mitt hjärta brister när jag tänker på vad dessa två familjer går igenom nu, ingen av dem fick chansen och krama om sin son, sin bror en sista gång och berätta hur älskad han faktiskt var.
Finns en fras på kurdiska man bruka säga när nån dött: "Hayfa coni ku tari" (=Stackars livet som går). Jag håller inte med. Visst är det synd om de som dör, men det är mer synd om människorna som den avlidne lämnar efter sig.

Det är vi som är kvar som får lida, det är vi som får leva med vetskapen om att han/hon aldrig kommer att le mot oss igen..

Semester!

Hej alla som tar sig tid att läsa min blogg!

Ville meddela er om att jag ska på semester ett litet tag, det kommer nog inte att bli några nya inlägg några veckor framöver.

Ha en underbar sommar så länge!

Mvh

KurdishFlower

Farmor.

Min kära farmor har varit på besök. Har funderat mycket under tiden då hon varit här. Farmor och jag brukar sitta uppe halva nätterna och bara prata, hon vet så mycket, hon har så mycket att berätta, hon glömmer aldrig något. Och detta får mig att både bli ledsen och glad på samma gång. Alla dessa historier från förr, jag vill så gärna bevara allt hon säger, och berätta alla dessa visdomsord vidare.

I vilket fall som helst, så satt jag och funderade på allt och inget, och tanken slog mig..
Om några år, kommer alla dessa historier vara bortglömda, alla dessa människor, alla dessa platser kommer att vara ett minne blott, jag kommer inte ens kunna föra över en tredjedel av allt till den kommande generationen. Allt kommer att begravas tillsammans med min älskade farmor.

Vi låg och kramades förra veckan, kände mig som en liten 3åring igen, farmor vaggade mig i sin famn och gullade med mig som man gör med en liten bebis.
Jag ville vrida tillbaka tiden, bara vara en liten oskyldig 3åring, helt ovetande om hur världen och människorna i den fungerar.

Farmor berättade om den ena släktingen efter den andra, rabblade upp massa namn, jag har hört talas om de flesta, men kunde inte riktig få fram exakt vem som är vem. Hursomhelst så låg jag där och mådde hur bra som helst och började fundera lite djupare på allt hon berättade.
Alla dessa släktingar som nu är utspridda över halva jordklotet, den här fina sammanhållningen som vi nu har, kommer sakta men säkert att försvinna. Jag kommer inte känna alla mina föräldrar känner, till slut kommer vi att bli lika kalla som landet vi bor i.

Jag älskar våra släktträffar, jag älskar att veta vem alla är, att veta exakt hur man är släkt osv.
Min syster förlovade sig förra helgen, allt gick jättebra, det blev en väldigt lyckad fest. Vi hade bara bjudit den närmaste släkten, det var 250-300 människor där. På bröllopet kommer det komma minst 600-700personer. Detta kommer att försvinna, den här fina traditionen, den här värmen och gemenskapen. Mina blivande barn kanske inte kommer att uppleva detta. Jag känner redan nu hur min generation glider längre och längre ifrån varandra. Vi blir mer och mer splittrade, vissa hälsar knappt när de ser varandra, många har blivit som främlingar gentemot varandra. Detta är väldigt skrämmande. Det här problemet hade inte funnits om vi hade varit kvar i Kurdistan. Jag önskar vi hade varit kvar där allesammans, att möjligheterna där hade varit precis om i Sverige. Att vi hade fått leva kvar där i lugn och ro. Istället för att vara utspridda på det här viset och sakta men väldigt säkert glida längre och längre ifrån varandra tills vi tills slut inte vet vilka vi är och var vi kommer ifrån. Vad ska hända den dagen då alla i de äldre generationerna dör? Jag önskar från djupet av mitt hjärta att fler kurdiska ungdomar tänker som mig och att vi tillsammans ska kunna förhindra detta från att hända.

Jag kommer att göra mitt yttersta för att bevara kurdiska traditioner. Den värmen som min farmor bar på skall inte få svalna. Inte så länge jag är vid liv.

Vi är kurder och vi härstammar från Kurdistan. Vårt kurdiska arv är för vackert för att falla i glömska..

Länge sen..

Nu var det ett tag sen jag skrev här, har inte haft tid och motivation att skriva faktiskt. Fullt upp med skola och jobb. Sen gillar jag inte att skriva bara för att fylla ut bloggen, utan vill helst skriva här när jag har något meningsfullt och givande att skriva, för det mesta.

Jag lever, bloggen lever, kommer fler inlägg senare.

Vill passa på och tacka alla som kommenterar och lämnar spår efter sig i bloggen, alltid lika kul att läsa.

Svar!

"Anonymous said...

Vill bra säga att jag läste igenom första sidan av dina inlägg.

Och wow? Finns det kurdiska familjer som lever ett modernt europeiskt liv med studier och nya moderna tankar som samtidigt är förankrade och har en grund baserd på kurdisk kultur och traditioner.

Jag är stolt."

En kommentar jag fick för några dagar sen i bloggen, jag var bara tvungen att svara på den så att alla ser.

Svaret på din fråga är; JA, det finns kurder som oss, massor!

Även fast vi bor här i Sverige och anpassar oss efter det svenska samhället får vi _aldrig_ glömma våra rötter, våra kurdiska traditioner, utan våra kurdiska seder och bruk är vi ingenting. Jag älskar _allt_ som har med kurder och Kurdistan att göra, men är jätterädd för att vårt kurdiska arv sakta men säkert "glöms bort". Folk i dagens samhälle är för stressade och upptagna med sig själva att de lätt glömmer bort sina nära och kära, den fina sammanhållningen med släkt och vänner.
Jag kommer att göra allt i min makt för att föra över allt jag vet till släktens framtida barn och barnbarn.

Biji Kurd û Kurdistan!

(Blev lite kort, men har bråttom, får skriva lite mer djupgående om detta en annan gång)

LYCKA!

Idag är en bra dag, en dag fylld med lycka, en dag jag aldrig trodde skulle komma. Men nu är den här, och jag mår så underbart bra.
Min vän som jag har skrivit om tidigare i bloggen, min vän med drogproblem har äntligen insett hur allvarlig hans situation är och bestämt sig för att bli frisk. Och den här gången är det inte bara massa tomma ord. Den här gången ska han verkligen _bli_ frisk. Nu finns det ingen återvändo, efter ikväll finns det bara en väg att gå.

Jag är så STOLT över dig, så stolt! Du anar inte. Så jefla lycklig!
Jag vet att detta har varit ett av det svåraste beslutet du tagit i ditt liv, men du valde rätt, du gjorde rätt. Du är så modig, för det krävs mod att göra det du gjorde ikväll, mycket mod.
Mod du trodde att du inte hade.
Din innesittande stryka jag _alltid_ visste att du hade, såg äntligen dagens ljus och förhoppningsvis kommer den att vara bestående. Och jag ska finnas här för dig, jag ska påminna dig om den här dagen, peppa dig, tills du blir helt fri från helvetet du befunnit dig i.

Jag finner inga ord just nu. LYCKA, ren och skär lycka är det enda jag känner för tillfället.
E>E>Jag älskar dig, jag tror på dig. <3<3

I am Kurdish

I challenge Poverty, Privation, pain.
I resist times of oppression with strength.
I have courage.
I do not love angel eyes,
Skin white as marble.
I love the rocks, the hills, the peaks lost among the clouds.
I challenge misfortune, misery, solitude
And I shall never be a slave of the enemy, never grant him treaty!
I challenge batons, chains, torture.
And even if my body lies torn in pieces,
With all my strength I shall scream:
I am Kurdish.

Poet: Hemin Mukriyani *

Translation : Desmond O'Grady

6 underligheter om mig.

Jag blev förfrågad av Rollx om jag ville föra det här uppdraget vidare. Jag tackade självklart ja, han är ju trots allt en trogen läsare till min blogg. I normala fall skulle jag aldrig ha gjort detta då jag hatar kedjebrev och liknande.

Så här går det till (regler kopierade från Rollx sida).

Regler: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir utmanade ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Bloggaren väljer sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver bloggaren en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa utmanarens blogg för mer information.

Ok till saken.

6 underligheter om mig:

1. Jag skämms att köra min bil när det är lite bensin i den, jag håller alltid tanken full. Jag tror att folk ska tro att jag är en fattiglapp om någon ser att jag inte har tankat på ett tag. Skämmigt som fan. :$

2. Jag brukar prata med mig själv ibland när jag ser mig i spegeln, det kan låta såhär; "Skärping nu flicka lilla!", "Oj oj oj, vad duktig du är!", "Stackars den jäveln som får dig till fru!".

3. Jag hatar snålisar och brukar göra allt för att jävlas när jag vet att en person är snål, äta extra mycket när jag är hos henne/honom osv, :)

4. Jag är bortskämd, och får alltid som jag vill på ett eller annat sätt, en riktig räv är jag ;)

5. Jag är dålig på att ljuga och kan inte låtsas gilla någon som jag ogillar och kan vara väldigt otrevlig.

6. Jag tycker att det är jättejättejätteeeeeeeeeeeeeee pinsamt att stå och vänta på växel på 50öre eller några fjuttiga kr, men samtidigt är det väldigt ohyffsat att bara gå därifrån, som ett litet slag i ansiktet, men jag brukar säga "behåll det som prut-pengar" :)

Jag kommer att skicka denna utmaningen vidare till.

Hazzano

Amerstad

Arazoo

Ruskigbuss

Tyvärr kommer jag bara på dessa 4, så jag bryter mot reglerna, får hoppas att det är okej. Självklart är detta frivilligt, men vore kul om ni antog min utmaning. :)

"Mr Right"

Att finna den rätte/rätta, hur vet man egentligen när man funnit honom/henne? Är det nåt man vet redan vid första ögonkastet eller existerar det endast i sagornas, fantasins värld? Varje flickas dröm är att en dag stå där i sina drömmars klänning, alla flickor har fantiserat mer än en gång om hur hennes bröllop ska vara, planerat allt in i minsta detalj. Även jag har gjort detta, men den dagen känns så långt borta nu, känns nästan som att den dagen aldrig kommer att komma. Man får nästan lite ångest nu.

En person som står mig väldigt nära är inte långt ifrån "dagen D", jag är så glad för hennes skull, men samtidigt lite ledsen på samma gång, känns som att jag kommer att förlora henne, att ingenting kommer att vara desamma efter dagen då hon gifter sig.

*några dagar senare*

Jaha, nu är det dags, lilla syrran ska verkligen flyga ut ur boet, och jag blir ensam kvar. De har varit och frågat efter hennes hand på traditionellt vis. Pappa sa så klart inte "Ja" direkt(Ju fler gånger de ber om hennes hand, ju mer värde får hans lilla tös). Han sa att han var tvungen att fråga min syster och mig såklart eftersom att jag är den äldsta av oss barn, fråga om jag vill ge min tur till henne, i vår kultur brukar man vilja att man gifter sig i tur och ordning och det är inte ofta den yngre av systrarna som gifter sig först. Självklart ger jag min syster förtur att gifta sig, gullig liten sed det där ;). Pappa har nu pratat med alla i släkten, farbröder/fastrar/Morbröder och mostrarna, det är viktig att man får allas välsignelse, men det är mer för "syns" skull man gör detta, valet är min systers i slutändan.

Pappa ringde mig igår, en liten bit av vår konversation :

-Så vad ska vi ta oss till mig dig nu, vad ska hända med dig, tycker du jag sa låta henne gifta sig före dig?
Sen sa han:
-Hali ta e ci bu? Tu la orte ma.
(Ett uttryck på kurdiska som jag inte riktigt kan översätta till svenska utan att det ska låta konstigt.)
Jag skrattade och sa:
"Nej då, pappsen, jag klarar mig, hon får min tur, jag har inte bråttom"
Så skojade han till det lite till och sa:
-Du kan väl gifta dig med X eller X?
"Hahaha, jag klarar mig nog, oroa dig inte pappa, jag har min skola att tänka på nu"
-Men är hon säker, delle sor(=röda gumman, pappa kallar syrran för det)? Har hon tänkt igenom detta noga? Fortsatte han.
"Ja pappa, hon är säker, hon tycker det är pinsamt att säga detta till dig, så hon bad mig vara hennes budbärare"
Sen skrattade vi båda.

Känns verkligen skumt, lilla syrran, snorisen, är så pass vuxen att hon ska gifta sig. Min söta lilla syster, jag aldrig trodde skulle mogna, min lilla syster som alltid grät som liten, rudolf med den röda mulen, därav hennes lilla nick "Della sor". Den lilla flickan i sandlådan som _alltid_ grävde ner sina skor, och sedan kom hem utan skor och sa till mamma att hennes skor hade gömt sig. Pappa köpte nya skor varje vecka till henne, medans mina skor fortfarande såg nya ut, min lilla syster som nästan _alltid_ hade hål i kläderna. Vi kunde aldrig lista ut hur det gick till, hon kunde helt enkelt inte behålla något helt och fint under en längre period, den slarviga lilla tösen har växt upp och kommit att bli en pedant och prydlig young lady, men mina skor är fortfarande i bättre skick än hennes ;)

När jag ser min syster och hennes blivande, får jag hopp om att "Mr Right" faktiskt finns där ute någonstans, att den rena äkta fina kärleken inte bara existerar i sagornas värld.

Tårarna bränner under ögonlocken så fort jag tänker på dagen då man ska "överlämna" henne där på hennes bröllopsdag, dagen då det röda bandet blir knytet runt hennes midja..

Mirakel bebisen.

Amelia, mirakel bebisen.

Läste just på aftonbladet.se om mirakel bebisen Amelia som föddes i 21:a veckan. Helt otroligt att den här lilla flickan överlevde och är lika frisk och kry som en fullvuxen bebis nu. Hon är den första bebisen som överlevt en så tidigt födsel. Normalt sätt föds bebisar mellan den 38de och den 41:a veckan. I Sverige får man göra abort fram till vecka 22, helt sjukt om ni frågar mig. Vad är skillanden på tjejen som dödade sin nyfödda bebis och en mamma som gör abort i den 22:a veckan? I mina ögon är det ingen skillnad alls, det är mord i båda fallen. Efter 18 veckor kan en bebis både blinka och le, och man behöver då särskilda skäl och tillstånd från Socialstyrelsen för att få göra abort. Vad kan man ha för rimlingt skäl att vänta till den 22:a veckan med att gör abort?

Någon borde göra något åt den här lagen och rädda fler bebisar, en oskyldig bebis förtjänar inte att dö på det viset, en person som vet hur man gör barn, borde även veta hur man tar ansvaret för sina handlingar. Att ett land som Sverige tillåter detta, är för mig helt obegripligt.

Dumma mej!

Ilska, en hemskt liten känsla som kan få en person att göra nästan vad som helst, man tar dumma beslut, sårar de man älskar, och ångrar det bittert sen. Brukar ni fatta beslut i studens hetta och sen ångra det, men är för stolta för att erkänna det och genomför beslutet ändå, fast man innerst inne vet att det är fel? Och är man envis gör det ju inte saken bättre, då är det ännu värre.

Jag gjorde nåt dumt idag, har jättedåligt samvete.. Jag överreagerade när det gäller en liten sak, en person, vill ej säga vem, sa nåt dumt, så jag skrek:

"GÅ AV BILEN!"

"JA, DET TÄNKER JAG" , fick jag tillbaka som svar.

Sen åkte jag iväg med full fart, utan att kolla tillbaka, ville ångra mig samma sekund orden kom ut ur min mun, men skulle liksom inte ha spelat någon roll, personen ifråga är minst lika envis som mig och hade ALDRIG satt sig i bilen igen.

Och nu sitter jag här och slår mig själv i skallen och skäms, fyfan vad fult av mig, får skylla mig själv, ställa mig i skamvrån tills jag blir gråhårig.
SÅ GÖR MAN FAKTISKT INTE FRÖKEN!
Det vet jag ju, men kunde liksom inte hejda mig, och allt för en strunt sak.

Jag skickade nyss ett sms och bad om ursäkt, min ursäkt blev godtagen..

*en stund senare*

Oj oj oj, nu mår jag ännu bättre, nu har vi gosat lite, och jag börja gråta som en liten mes.
Har lärt mig en liten läxa, och hoppas ni som läser också lär er att tänka efter två gånger innan ni öppnar munnen när ni är arga.

Bebisar!

Bebisar är nog det finaste som finns på den här jorden, jag bara dör för ungar, längtar till den dagen jag får egna, tills dess får jag nöja mig med mina små kusinbarn. Man smälter varje gång de kallar en för moster, finns ingen bättre känsla.

Lilla Arda.

http://www.youtube.com/watch?v=GrSf0geiw2I

Rojen gör _allt_ för att slippa gå in, kolla in hur hon poserar.

http://www.youtube.com/watch?v=HB7rMuWPTCM