Svar på kommentar.

Tänkte svara här på en kommentar jag fick idag som lyder:

"Hej kurdishflower, jag har följt din blogg sen 2009 månaden innan du gifte dig. Du är sån otrolig uthållig människa. Jag och min pojkvän har gjort slut med varandra, det var han som gjorde det. Vi är kurder och jag bor i Sverige han där nere. Jag är 18 han är 19. Vi är avlägsna kusiner. Vi började snacka när jag var 12 och han 13. Då var det liksom till och från snack, dvs vi snackade kanske intensivt 1 mån och inte alls på 3 mån osv. Det var mitt fel för jag skulle alltid bryta kontakten för jag var rädd att vi skulle bli bustade. Dock blev vår förhållande allvar nu i somras när jag åkte ner dit med min familj. Det var en underbar förhållande. Men några fick reda på vår förhållande, hans syster bland annat. Nu har han gjort slut, han är rädd att min familj ska få reda på det. Men vi är fortfarande vänner. Men det är så svårt Gulay, mitt hjärta är så krossat. Jag är så deprimerad, jag vill dö. Jag har till och med tänkt på självmord på halvt allvar men jag tänker inte begå självmord. Har du någonsin varit så här sårad? Det känns/kändes verkligen rätt. Jag vill bara dö. Var de så med dig och din man Bulent? Eller gick ert förhållande som på räls? Kommer jag kunna leva utan honom? Hur ska jag klara av det här ? Jag vill bara dö. Jag försöker ta en dag i taget. Det har nu gått 4 dagar. När kommer jag känna att jag kan leva igen utan att älta detta? Snälla kurdishflower hjälp mig. "

Jag vill börja med att säga att ingen har dött av ett brustet hjärta innan och du lär inte bli den första, så självmord och döden är något du absolut inte ska tänka på, alla såna tankar är till för svaga egoistiska människor som inte tänker på sin omgivning. Alla problem är till för att lösas, även om det känns hopplöst ibland.

Dessutom är det inte värt att dö för en killes skull.

Mitt och Bulents förhållande var verkligen inte en dans på rosor, precis som alla andra förhållanden, tror inte att det finns ett enda förhållande där ute som bara går på räls.

Du kommer att kunna leva utan honom och tro det eller ej, när en dörr stängs, öppnas tusen, det gäller bara att se det.

Alla har vi varit kära och trott att vi ska dö utan personen vi varit kära i, men ingen av oss har dött och vi har faktiskt klarat oss ganska bra och mått bra till slut, tiden läker verkligen alla sår.

Första perioden är alltid svårast, men efter nån vecka, månad kommer du att må bra igen. Du måste tänka positivt och koncentrera dig på dig själv och din framtid, att ditt liv skulle kretsa runt den där killen, skulle bara vara tragiskt.

Du ska komma i första hand, ingen annan, och detta får du aldrig glömma!

Kärlek som uppstår vid den åldern du pratar om, brukar faktiskt i det flesta fall _aldrig_ hålla, det är "småbarns-kärlek" som jag brukar kalla det, det är inte äkta, en 13åring vet inte vad kärlek är, inte den sortens kärlek, särskilt inte kärlek på distans och så pass långt som olika länder.

Ert förhållande har mer blivit något du är van vid, något som bara funnits där, något som du tror dig inte kunna vara utan. I själva verket så känner du inte ens den här personen, jag menar, hur skulle du göra det när ni bara haft haft kontakt via telefon och träffats någon enstaka gång?

Allting har med vår inställning att göra, nu gäller det för dig att rycka upp dig och ändra inställning, tänka på dig själv som sagt.

Du är 18, då borde du gå sista året på gymnasiet, fundera på vad du vill studera istället, skaffa en utbildning och lär dig att stå på egna ben utan att vara beroende av någon, det är mitt bästa råd till dig.

Hur bra en kille än verkar, så känner du inte honom förens du flyttat in under samma tak som honom, just därför ska du ha något _eget_ att luta dig tillbaka emot utifall att det skulle gå åt pipan, något som bara är ditt och som ingen kan ta ifrån dig, utbildning!

Jag hoppas att jag fick dig att må bättre och på andra tankar!

Lycka till!