20 feb 2009

Tänkte fortsätta på temat barndomsminnen och hur mycket barndomsvänner betyder egentligen. Jag har en skara med barndomsvänner som jag värderar mycket högt. Den lilla skaran har förminskats med åren, vissa har man växt ifrån medans andra hamnat i himlen.
Sedan finns det de som man har skyddat mot alla odds, i vått och torrt just pga bakgrunden och historian man "skrivit" tillsammans, den man alltid förlåtit, den man gått emot sina egna principer för. Men allt och alla har en gräns, hur många gånger ska man egentligen förlåta en människa?

Hur blind har jag egentligen varit, eller har jag ens varit blind, är det inte så att detta är något jag alltid har vetat om, men undermedvetet förträngt? Jag tror på alternativ nummer två, detta är något jag innerst inne vetat, har nog inte ens i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att det vore så illa, men jag har vetat att något inte stämt.

Jag har tänkt tillbaka till _vissa_ händelser i mitt liv och om jag tänker riktigt noga och lyfter upp en och annan sten, så är det den här människan som ligger gömd under många av stenarna, tyvärr.
Det är lite sorgligt, tragiskt, för detta är ingenting man vill ska hända om man får bestämma själv.

Nu har jag "rensat" bland mina s.k barndomsvänner och de underbara själarna jag valt att behålla vet jag är värda att behålla livet ut, ni är guld och ni vet mycket väl vilka ni är.
Som min mamma alltid säger, ha inte fler nära vänner än vad din högra hand har fingrar, ibland kan till och med det vara överflödigt, hellre _få_ nära vänner än tusen ytliga.