Så jag åkte.
Jag satt där i åtta timmar pga slarv från sköterskan som satt i receptionen, hon hade glömt spara mig i datasystemet. Medans jag satt helt ensam, tänkte jag mycket. Jag kände mig rädd!
"Herregud, tänk om det är något allvarligt fel på mig? Kommer jag att kunna hantera det?"
Tänkte jag för mig själv.
Kanske är det därför jag inte uppsöker läkare när jag blir sjuk, jag är rädd för att veta om jag bär på något hemskt, jag har alltid haft en känsla av att jag kommer att dö i en sjukdom.
Livet är så skört, så oförutsägbart, det finns så mycket jag vill hinna med innan jag tar mitt sista andetag.
Hur som helst så satt jag och studerade människorna som satt där och väntade, en man vek sig dubbelt av smärta medans en annan inte kunde se pga att han fått något farligt i sina ögon, en tredje satt i en rullstol och skydde.
En sak som fick mitt hjärta att svida till, var en kvinna som förklarade för en tant från röda korset att hon blivit tillfrågad om man fick berätta att hon befann sig på sjukhuset om någon ringde och frågade efter henne.
"Jag skulle gärna vilja veta vem som ringer och frågar efter mig, om någon gör det, vem som tänker på mig, kommer jag få veta det? Om någon bryr sig om mig? För visst frågar man vem det är som ringer, om någon ringer?"
Sa hon desperat till tanten, hon i sin tur förklarade för kvinnan att det var en rutinfråga man ställer alla som anmäler sig i receptionen och att ingen hade ringt och frågat efter henne. Detta sa den här kvinnan till alla som hon fick chansen att prata med, hon ville så gärna veta vem skulle bry sig om det hände henne något.
Hon satt där alldeles ensam, det gjorde visserligen jag med, men jag vet att jag inte är ensam, jag vill aldrig hamna i den där kvinnans sits, helt övergiven.
Kan det finnas något värre än att vara helt ensam? Inte ha någon som bryr sig?
Älskar er alla, ni som inte låter mig vara ensam, även i det stunder då jag vill vara ensam.
(Efter EKG och massa blodprov, kom doktorn fram till att jag fått nån sorts inflammation i bröstkorgen som kommer att läka av sig själv, anledningen till detta är psykisk stress).
(Efter EKG och massa blodprov, kom doktorn fram till att jag fått nån sorts inflammation i bröstkorgen som kommer att läka av sig själv, anledningen till detta är psykisk stress).
4 kommentarer:
Akuten är inget trevligt ställe att vara ensam på, men det är nästan så att man inte vill utsätta någon för att följa med och vänta där heller, eftersom man alltid får vänta timme efter timme efter timme. Men att du fick vänta med bröstsmärtor är allvarligt, dem tar man alltid först! Eller var det så att du blev undersökt direkt och sen fick vänta?
Det är lätt att säga att du ska ta det lugnt, du har ju intensiva studier, men du måste ge kroppen en chans att läka.
Sköt om dig!
Njut av livet där du är medan du är på väg ditt du ska.
Livet är en resa. Allting i livet är en process. Det har en början, en mitt o en slut. Alla aspektar av livet utvecklas ständigt. Livet är rörelse. Utan rörelse, framsteg, eller utveckling finns inget liv. När ngt har slutat att gå framåt, är det dött.
Med andra ord: så länge du o jag lever, kommer vi alltid att vara på väg någånstans. Vi är skapade av Gud till att vara målinriktade visionärer. Utan vision firtvinar vi, blir uttråkade o förlorar hoppet.
Vi har ju inte fört ngt mrd oss in i världen, inte heller kan vi med oss ngt härifrån..
Nu hörde jag tyvärr av någon att influensan började med bröstsmärtor. Hoppas verkligen att det inte är den.
Anonym 1,
Nej, jag blev inte undersökt, utan fick vänta från kl 13 till kl ca 20 innan jag fick träffa läkaren, åkte därifrån vid kl 21. Sköterskan hade inte sparat mig när jag anmälde mig, blev så förbannad. 60 personer hade fått gå in före mig, dom skyllde på datafel. :/
Livet,
Du har rätt, livet är en resa, man är ständigt på väg någonstans, det gäller att välja rätt väg.
Anonym 3,
Ingen infulensa, det är en inflammation, men det känns mycket bättre nu. :)
Skicka en kommentar