Min kära farmor har varit på besök. Har funderat mycket under tiden då hon varit här. Farmor och jag brukar sitta uppe halva nätterna och bara prata, hon vet så mycket, hon har så mycket att berätta, hon glömmer aldrig något. Och detta får mig att både bli ledsen och glad på samma gång. Alla dessa historier från förr, jag vill så gärna bevara allt hon säger, och berätta alla dessa visdomsord vidare.
I vilket fall som helst, så satt jag och funderade på allt och inget, och tanken slog mig..
Om några år, kommer alla dessa historier vara bortglömda, alla dessa människor, alla dessa platser kommer att vara ett minne blott, jag kommer inte ens kunna föra över en tredjedel av allt till den kommande generationen. Allt kommer att begravas tillsammans med min älskade farmor.
Vi låg och kramades förra veckan, kände mig som en liten 3åring igen, farmor vaggade mig i sin famn och gullade med mig som man gör med en liten bebis.
Jag ville vrida tillbaka tiden, bara vara en liten oskyldig 3åring, helt ovetande om hur världen och människorna i den fungerar.
Farmor berättade om den ena släktingen efter den andra, rabblade upp massa namn, jag har hört talas om de flesta, men kunde inte riktig få fram exakt vem som är vem. Hursomhelst så låg jag där och mådde hur bra som helst och började fundera lite djupare på allt hon berättade.
Alla dessa släktingar som nu är utspridda över halva jordklotet, den här fina sammanhållningen som vi nu har, kommer sakta men säkert att försvinna. Jag kommer inte känna alla mina föräldrar känner, till slut kommer vi att bli lika kalla som landet vi bor i.
Jag älskar våra släktträffar, jag älskar att veta vem alla är, att veta exakt hur man är släkt osv.
Min syster förlovade sig förra helgen, allt gick jättebra, det blev en väldigt lyckad fest. Vi hade bara bjudit den närmaste släkten, det var 250-300 människor där. På bröllopet kommer det komma minst 600-700personer. Detta kommer att försvinna, den här fina traditionen, den här värmen och gemenskapen. Mina blivande barn kanske inte kommer att uppleva detta. Jag känner redan nu hur min generation glider längre och längre ifrån varandra. Vi blir mer och mer splittrade, vissa hälsar knappt när de ser varandra, många har blivit som främlingar gentemot varandra. Detta är väldigt skrämmande. Det här problemet hade inte funnits om vi hade varit kvar i Kurdistan. Jag önskar vi hade varit kvar där allesammans, att möjligheterna där hade varit precis om i Sverige. Att vi hade fått leva kvar där i lugn och ro. Istället för att vara utspridda på det här viset och sakta men väldigt säkert glida längre och längre ifrån varandra tills vi tills slut inte vet vilka vi är och var vi kommer ifrån. Vad ska hända den dagen då alla i de äldre generationerna dör? Jag önskar från djupet av mitt hjärta att fler kurdiska ungdomar tänker som mig och att vi tillsammans ska kunna förhindra detta från att hända.
Jag kommer att göra mitt yttersta för att bevara kurdiska traditioner. Den värmen som min farmor bar på skall inte få svalna. Inte så länge jag är vid liv.
I vilket fall som helst, så satt jag och funderade på allt och inget, och tanken slog mig..
Om några år, kommer alla dessa historier vara bortglömda, alla dessa människor, alla dessa platser kommer att vara ett minne blott, jag kommer inte ens kunna föra över en tredjedel av allt till den kommande generationen. Allt kommer att begravas tillsammans med min älskade farmor.
Vi låg och kramades förra veckan, kände mig som en liten 3åring igen, farmor vaggade mig i sin famn och gullade med mig som man gör med en liten bebis.
Jag ville vrida tillbaka tiden, bara vara en liten oskyldig 3åring, helt ovetande om hur världen och människorna i den fungerar.
Farmor berättade om den ena släktingen efter den andra, rabblade upp massa namn, jag har hört talas om de flesta, men kunde inte riktig få fram exakt vem som är vem. Hursomhelst så låg jag där och mådde hur bra som helst och började fundera lite djupare på allt hon berättade.
Alla dessa släktingar som nu är utspridda över halva jordklotet, den här fina sammanhållningen som vi nu har, kommer sakta men säkert att försvinna. Jag kommer inte känna alla mina föräldrar känner, till slut kommer vi att bli lika kalla som landet vi bor i.
Jag älskar våra släktträffar, jag älskar att veta vem alla är, att veta exakt hur man är släkt osv.
Min syster förlovade sig förra helgen, allt gick jättebra, det blev en väldigt lyckad fest. Vi hade bara bjudit den närmaste släkten, det var 250-300 människor där. På bröllopet kommer det komma minst 600-700personer. Detta kommer att försvinna, den här fina traditionen, den här värmen och gemenskapen. Mina blivande barn kanske inte kommer att uppleva detta. Jag känner redan nu hur min generation glider längre och längre ifrån varandra. Vi blir mer och mer splittrade, vissa hälsar knappt när de ser varandra, många har blivit som främlingar gentemot varandra. Detta är väldigt skrämmande. Det här problemet hade inte funnits om vi hade varit kvar i Kurdistan. Jag önskar vi hade varit kvar där allesammans, att möjligheterna där hade varit precis om i Sverige. Att vi hade fått leva kvar där i lugn och ro. Istället för att vara utspridda på det här viset och sakta men väldigt säkert glida längre och längre ifrån varandra tills vi tills slut inte vet vilka vi är och var vi kommer ifrån. Vad ska hända den dagen då alla i de äldre generationerna dör? Jag önskar från djupet av mitt hjärta att fler kurdiska ungdomar tänker som mig och att vi tillsammans ska kunna förhindra detta från att hända.
Jag kommer att göra mitt yttersta för att bevara kurdiska traditioner. Den värmen som min farmor bar på skall inte få svalna. Inte så länge jag är vid liv.
Vi är kurder och vi härstammar från Kurdistan. Vårt kurdiska arv är för vackert för att falla i glömska..
